Sixten stannade upp, det var svårt att andas. Den lilla kullen bredvid stora vägen kändes nuförtiden som ett berg. Morgonens höstiga känsla var nu utbytt. Det var varmt och kvavt och på radion varnade de för åska framåt kvällen.
Han drog en hand genom det gråa tunna håret. Aldrig att han skulle erkänna att han kämpade för att gå upp för kullen, inte ens om han dråsade ihop av en hjärtinfarkt. Nere på backen skulle han pressa fram allt är bra, jag ligger bara här och tittar på himlen – FLYTTA PÅ DEJ, DU SKYMMER SIKTEN! I alla fall i teorin.
Sixten fortsatte sin färd upp för kullen. Han var känd som en kraftkarl, inte bara på grund av hans arbete på järngjuteriet. Vid midsommarfirandet i byn brukade man anordna en armbrytningstävling, Sixten slog dem alla, gammal som ung, kvinnor som män. Men firandet hade man slutat med innan han hunnit förlora. Han var därmed fortfarande obesegrad, trots att det var över tjugo år sedan. Det skulle varit lättare om han till slut förlorat. Lättare att bli gammal. Lättare att låta ungdomarna ta över. Men så mycket ungdom fanns det inte längre kvar i byn. Yngst var nog den nyinflyttade stockholmaren, som säkert passerat de femtio.
Strax innan han kom till toppen av kullen stannade han till igen, hämtade andan och rättade till kläderna. Skjortan hängde numera löst på hans kropp, de muskler som tidigare fyllt ut den var spårlöst försvunna.
Karl satt på sin stol, alltid först på plats, alltid sist med att lämna. Klädd i sin blåa arbetsoverall med diverse färgfläckar, trots att han inte arbetat på många år, och en keps, vilken alltid verkade vara lite för liten, och som att den när som helst skulle ramla av. Sixten misstänkte att han använde något klister. Inte kunde den sitta fast med någon hattnål i alla fall, Karl blev flintis för evigheter sedan. Magen som nuförtiden stack ut från kroppen pressade knapparna i overallen till bristningsgränsen. Vissa blir större, andra mindre, tänkte Sixten.
De trädgårdsstolarna bar de upp till kullen för många år sedan. En neutral mötesplats för de tre kvarvarande männen i det som varit en by. Det var Bertils idé, att ses där varje lördag då vädret tillät. Titta på bilarna som passerade, fika och prata lite.
Ingen mening att vi ska sitta ensamma hemma och tjura. Så hade Bertil sagt. Inte för att han tjurade – det var sådant Karl och Sixten stod för.
Karl lyfte handen till hälsning. Han kunde inte låta bli att le när han såg att Sixten ansträngde sig för att inte verka andfådd. Han avslöjades ändå av sjöarna av svett under armarna på sin gråa skjorta och att den kräftröda färgen i ansiktet.
Sixten slog sig ned på stolen, lite för tungt. Den mittersta av de tre stolarna var tom, och skulle så förbli. På vägen nedanför körde en bil fort förbi.
– En BMW, tror att det var en femtjugo, kanske en femtjugofemma, sa Karl och kliade sig i nacken.
– Jaha. Fort körde den i alla fall, sa Sixten och placerade händerna på knäna. Det kändes tungt i hans bröst, han behövde egentligen ta några djupa andetag, men lät bli.
Karl dammade av den tomma stolens sits, nästan som om att han klappade den. Han plockade upp en termos från backen, hällde upp kaffe och räckte över koppen till Sixten.
– Och fikabröd, har du med dej det? Sa Karl.
– Äh. Det glömde jag av, sa Sixten och klappade på fickorna.
– Jag tror inte du glömmer, du är för snål.
– Jag är inte snål, sa Sixten och såg ned på sina skor som sett bättre dagar.
– Du är snål, och lever som en svamp på andra, sa Karl
– Jag är miljövänlig, behöver inte en massa onödiga saker. Han slog ut med armarna.
– Miljövänlig? Den där gamla skrutt-saaben du har är en miljöfara, och du eldar olja i pannan, för snål för att dra in bergvärme, det är var du är. Ynklig ursäkt för att inte ha med fikabröd. Miljövänlig. Sämsta ursäkt jag hört på bra länge. Om du inte varit så förbannat snål hade du inte behövt leva ensam.
– Det var det dummaste. Du har ju också varit ensam, är du också snål då? Sa Sixten och sneglade på Karls nya svarta gympaskor.
– Det är skillnad. Karl såg mot skogen bortom fältet, där solen om några timmar skulle gå ned.
– På vilket sätt då?
– Det vet du mycket väl, sa Karl.
De drack några klunkar kaffe. Sixten började att pilla på en fläck på sina byxor.
– Bara för att du föredrar karlar istället för damer, så behöver man inte vara ensam.
– Folk hade pratat, jag skulle fått problem med jobbet, jag…
– Folk pratar alltid, även när dom inte har en anledning.
Sixten såg upp mot himlen. Än så länge fanns det inte ett spår av några åskmoln. Några fåglar sjöng. Han kunde identifiera gråsparv och blåmes, sedan var det ett annat läte, som en fågel som jamar.
– Det var en fin begravning, sa Karl och sträckte ut ett ben och masserade låret.
– Men prästen pratade strunt, fortsatte Karl.
– Som dom gör, sa Sixten.
– ”Bertil var en trogen kyrkobesökare.” Vilka dumheter, han var ju knappt där, han fick tvingas dit, han har inte varit i kyrkan sedan Stina dog. Döptes Stefan och Anna ens?
– Tror inte det. Stefan har ju gått och blivit religiös, så han har väl döpt sej till sist.
– Undrar var dom kommer göra med huset, sa Karl.
– Det blir väl sommarstuga åt någon stockholmare. Bygden dör och så blir det sommarnöjen av alltihopa, alla säljer av, även dom som inte behöver, som när du sålde fars-torpet ditt.
– Det är lätt för dej att döma. Jag behövde pengarna, och vad skulle jag med det gamla torpet till, det var bara jobbigt att hyra ut det. Hus som ingen bor i förfaller.
– Känslig punkt det där. Det var där din far föddes, och din farfar, och …
– Det behöver du inte berätta för mig. Karl pekade med pekfingret mot Sixten.
– Och nu är det sommarstuga till någon underlig stockholmare som har målat huset blått. Din far vänder sej i graven.
– Han är från Örebro. Och min far var en skit, och död sedan länge, han kan fan rotera hur mycket han vill, gärna på ett grillspett i helvetet.
– Ja, det håller jag med om. Ni hade fan ta mig det inte lätt.
Karl drar med handflatorna över byxorna och tittar på dem efteråt.
– Länsstyrelsen har sagt att han måste måla huset rött igen. Det stod om det i tidningen, han har varit hos dom och gnällt, sa Karl.
– Har dom inget bättre att skriva om än stockholmare som inte vet hur man målar ett torp?
– Örebroare. Verkar inte så.
– Nötskrika! Utbrast Sixten.
– Va?
– Det var en nötskrika jag hörde förut, ibland låter den nästan som en ormvråk. Sixten försökte härma lätet.
En lastbil dånade förbi och dränkte Sixtens fågelsång. Ett lätt dammoln rördes upp då släpet svängde fram och tillbaka på vägbanan.
– Ser ut som att den kommer tappa släpet, sa Karl.
– Ingen ordning är det. Allt ska jäktas numera, dom har så bråttom att dom glömmer att kolla om allt sitter fast där det ska. Byxorna hänger nedanför arslet, skosnören trampar dom på och uppenbarligen hinner dom inte sätta fast ett släp.
– Det är dom där skärmarnas fel. Dom är ju helt fixerade, skyndar och slarvar med allting annat för att hinna titta mer på sin skärm.
– Ja, precis, när jag var i stan häromsistens såg jag en karl gå rakt in i en stolpe när han höll en sådan där i handen. Och han brydde sej mer om att skärmen spruckit på den än att det rann blod i ansiktet på han, sa Sixten.
– Han spräckte nog ögonbrynet.
– Ja han gjorde nog det.
– Fast dom är bra till att kolla vädret på, skärmarna.
– Ja, och nyheterna.
– Jo, sa Karl.
En hare hoppade ut på vägen och stannade till, som om den väntade på något. Efter en liten stund hoppade den tillbaka därifrån den kom.
– Bertil dog i alla fall knall fall, det är tröstefullt. Jag önskar att jag gör det också, sa Sixten.
– Jo, man vill inte tyna iväg på sjukhuset som hans Stina. Lida helvetesplågor i månader när man vet att det är slut.
– Jag skjuter hellre skallen av mej än att dör på ett sjukhem med demens, med full kissblöja och med ett fånigt leende på läpparna, sa Sixten.
– Men du har ju ingen bössa.
– Nej, jag har ju inte det.
– Du kan få låna en bössa av mej om det blir illa, sa Karl.
Sixten vände sig mot Karl. Han såg att han verkligen menade det han sagt. Det var nästan så att han ville ge honom en kram.
En skruttig röd Volvo körde förbi på vägen. Den var nära att köra över en kråka som verkade utmana den.
– Jaha, här sitter ni och skvallrar. Det var örebroaren i det blå torpet. Sixten och Karl såg på mannen som uppenbarat sig, iklädd en grön fjällrävenjacka och med en ryggsäck på axeln, som om han var ute i vildmarken. Hans stora röda hår verkade streta åt ett helt annat håll än det var kammat. På fötterna bar han långa svarta gummistövlar som gjorde att han såg ännu kortare ut än han var.
– Trevlig utsikt, sa örebroaren och slog sig ned på den lediga stolen och sträckte ur fötterna.
– Jo, sa Sixten.
– Kan hända, sa Karl.
– Sixten, sa Sixten och räckte fram handen.
– Ove.
– Det var du som målade torpet blått, sa Sixten.
– Ja … Mitt gamla hus var blått, och tänkte att … men det blev inte bra. Det var bara dumt, sa Ove och knäppte händerna.
– Jag hörde att du pratat med tidningen, sa Sixten.
– Katastrof. En ung tjej ringde och ställde några frågor ... jag ville inte prata med henne, och så framställde hon mig som en gnällig gubbe, sa Ove.
– Så dom skrev bara dumheter, sa Karl.
– Ja, dumheter, jag hade redan bestämt mig för att måla torpet rött igen. Småländska torp ska nog vara röda.
– Jo, sa Sixten.
– Du sitter på Bertils stol, sa Karl.
Ove flög upp.
– Förlåt, inte min mening, men var är Bertil?
– Han är död, sa Sixten.
– Det var begravning i veckan, sa Karl.
– Jag är så förbannat klumpig. Ni sätter här och sörjer, och så kommer jag och klampar på. Jag ska gå, sa Ove.
– Ingen fara, stanna du, sätt dej, sa Karl.
– Är det verkligen okej, sa Ove.
– Jo då, sa Sixten.
– Jaha, jag beklagar sorgen, sa Ove och satte sig ned.
De tre männen tittade på en silverfärgad Volvo som körde förbi.
– En ess-sjuttio, från 1998, tror jag bestämt, sa Ove.
Karl tittade storögt på Ove.
– Någon som vill ha en kanelbulle, jag har bakat dom själv, sa Ove och plockade upp en påse från ryggsäcken.
Av Mikael Schirén 2020.
Illustration: Utsnitt av tavla av Helene Schjerfbeck
