Roman av Yoko Tawada
Översatt till svenska från japanska av Vibeke Emond
Tranan förlag, 2021
Japan är i en nära framtid isolerad från resten av världen, de gamla blir bara äldre och äldre, och nästan inga barn föds. De gamla delas numera in som ung gamling, medelålders gamling och gamling, eller helt enkelt autentisk gamling – det vill säga över 100 år. Författaren Yoshirō, och Mumei, hans barnbarnsbarn lever i ett land som förstörts av miljökatastrofer och miljöförändringar, och förutsättningarna för de unga är nästintill omöjliga.
Mumei är likt alla andra unga som föds, svag och kroniskt sjuk, och med en evig feber. Staten har gått upp med att det är bäst att sluta ta febern på barnen för att de inte ska känna sig sjuka. Därmed gräver Yoshirō och Mumei ned febertermometern på begravningsplatsen för saker som man inte behöver längre, bland nallar och trädgårdsverktyg. För övrigt finns där även manuset Sändebuden, som Yoshirō gav upp på grund av det var för många utländska referenser, allt utländskt är förbjudet. Men det är ett förbud som folk i allmänhet inte bryr sig om, som bagaren i den tyska brödbutiken, som döpt bröden i sin butik efter hur namnen på tyska städer låter med japanskt uttal, brödet Hannover till exempel, skrivs med tecken för ”knivbladstanten”. Och just den här leken med ord är ganska typisk för Yoko Tawada, och här kan man också se hennes styrka som en tvåspråkig författare.
Yoko Tawada föddes i Japan, men han bott nästan helt vuxna liv Tyskland. Tawada skriver sina romaner både på japanska och på tyska, Sändebudet är översatt från japanska, den första boken på svenska, Det nakna ögat, översattes från den tyska originalet. Men samtidigt som Sändebudet skrevs på japanska, så översatte hon den själv till tyska. Så man kan därmed säga att det finns ett original på tyska också. Tawada har en specifik fascination för att skapa nya ord, eller använda sig av ord vars betydelse ännu inte riktigt är etablerade, och det blir extra tydligt just i Sändebudet. Men enligt henne själv är hennes tyska böcker mer ordlekande än hennes japanska.
Ordexperiment kan bli svåröversatta, men det känns som om översättaren Vibeke Emond gjort ett riktigt bra jobb, texten flyter lätt i boken.
Mörkret ruvar över hela berättelsen konstant, Fukushima-katastrofen var inspirationskällan ur viken boken är sprungen, trots det är hoppet det sista som försvinner, så därför är det när det är som mest hopplöst, samtidigt hoppfullt. Varför ge upp, när det är inte finns någon mening? Det hela är likt en av den mängd nya helgdagar som införts ”dagen för att det räcker att bara vara vid liv”.
Tawada har nämnt Kafka som en inspiration till sitt skrivande, och det han jag inget problem att se. Dysterheten och humorn, hand i hand, om här dock något strålskadade.
