Kall hud är det oäkta barnet mellan H.P. Lovecraft och Joseph Conrad. En väderobservatör, som vill undkomma sitt förflutna, tar ett uppdrag på en avlägsen ö i Sydatlanten strax innan första världskriget bryter ut. Ön har endast ett litet fyrtorn utan någon egentlig funktion, och en stuga för väderobservatören. Den stuga saknar det skydd som det visar sig att han behöver för att överleva. Han försöker övertyga den uppenbart galna tyska man som förskansat sig i fyrtornet att även han ska få plats där, för att kunna klara de fruktansvärda nätterna.
På den lilla ön mitt i ingenstans utspelas ett krig mellan människan och grodliknande humanoider som lever i havet. Och väderobservatören har ingen annat val än att delta i striden, och det driver honom till galenskap. Striden flyttar till slut till att utspela sig innanför fyrtornets väggar, mellan de tre som lever där. Den yttre fienden blir sekundär.
Obehaget växer fram ur sidorna på Kall hud. Det är en berättelse om rasism, sexuella övergrepp och överlevnad. Författaren Albert Sánchez Piñol har en bakgrund som antropolog, vilket kommer till väl pass i denna hans romandebut. Jag har inga problem med att förstå att denna bok, skriven på katalanska, har blivit översatt och utgiven i över 30 länder.
Något orelaterade fakta (apropå grodliknande humanoider): Visste ni att afrikansk klogroda har 1700 gener gemensamma med människan? Och att samma groda användes som ett billigt graviditetstest under 40-50-talen? Man injicerade urin från kvinnor i grodorna – och om grodan la ägg inom 8-10 efter detta, var den kvinna vars urin man injicerat, troligtvis gravid. I dag används grodan bland annat för att forska kring cancer, astma och hjärtsjukdomar – på grund de genetiska likheterna.
Kall hud gavs ut i Sverige 2005 av Natur och Kultur och är sedan länge ute ur det ordinarie sortimentet, men bör finnas på ett flertal bibliotek.
För ett par år sedan blev boken filmatiserad.
