Efter att ha läst en hög med illa skrivna, och dåligt redigerade feelgood-romaner var det en fröjd att läsa Fröken Island av Auður Ava Ólafsdóttir. Trots att jag har ett relativt stort intresse för isländsk litteratur har det aldrig blivit av att jag läst något av henne tidigare. Men nu när jag läst de sista raderna i Fröken Island vet jag att jag kommer att söka upp de andra böckerna som finns av Auður på svenska.
I Fröken Island får vi stifta bekantskap med sextiotalets Island, långt ifrån det jämställda och öppna land som vi i dag hör talas om. Huvudpersonen är en ung kvinna, Hekla (döpt efter vulkanen), som vill satsa på en karriär som författare, men omgivningen ser hellre att hon ska ställa upp i tävlingen för Fröken Island. Som kvinnlig författare har hon svårt att tas på allvar – och de texter som publiceras av henne, är under pseudonym. Hennes närmaste är en homosexuell man, som hon växt upp med, och som lika lite som Hekla platsar på Island. Här finns också Heklas väninna, som alldeles för tidigt blir med barn och fastnar, fast att hon precis som Hekla har andra drömmar, men tvingas under omständigheterna att släppa dem.
Vi möter även "poeten", som Hekla lever med en tid, men som både har svårt för att Hekla är mer begåvad än han själv, och för att inse att han själv kanske egentligen inte är någon vidare poet, trots att han är man… Hekla har egentligen har en mer given plats än han själv bland poeterna som brukar samlas på Kafé Mokka i Reykjavik.
Auður har en lätthet i språket, där hon zoomar in och ut på människorna, och hon blandar berättarstilar med enkla knep. Romanen har sin plats både som tidsdokument från sextiotalets Island, men även som en riktigt välskriven roman, där det känns som att riktiga människor stiger ut ur berättelsen.
2018 fick Auður Nordiska rådets litteraturpris för sin tidigare roman Ärr.
