En julnovell.
Det var dagen innan julafton, klockan var fem på morgonen och Gunnar kunde inte sova. Det var knappast tankar på jultomten som gjorde att Gunnar-vid-dammen, som han kallades i byn, inte kunde sova. Gunnar var sjuttiotvå år gammal, och knappast den som gjorde sig några illusioner. Klockan fem var helt enkelt den tid han vaknade nuförtiden. Det spelade ingen roll om han suttit uppe till sent, kroppen sa till honom att vakna strax innan fem. Om några år, om han fick leva, skulle han vakna klockan fyra om det fortsatte som hittills. Men han hade ingen annan att förhålla sig till än sig själv, så vad gjorde det när allt kom omkring. Just nu hade han dock ingen större lust att gå upp överhuvudtaget.
I går kväll hade sonen Johan ringt.
”Jag hoppas du förstår”, sa Johan, ”det ska bli ett ordentligt snöoväder, Pohlman säger att man inte bör ge sig ut på vägarna”.
”Självklart, inte ska du riskera liv och lem för att hämta din gamle far. Jag reder mej. Det går bra resten av året, så varför skulle jag inte reda mej nu?”, sa Gunnar, som kunde höra hur det var full verksamhet på den andra sidan luren. I bakgrunden grät ett barn, det måste vara hans barnbarnsbarn.
”Är Sara där med den lille”, sa Gunnar.
”Ja hon, den lille och Torbjörn kom för någon timme sen, dom ska stanna här över hela julen, så det blir fullt hus”, sa Johan.
”Fullt hus, jaha”. Han hade verkligen sett fram emot att äntligen få träffa sitt första barnbarnsbarn. ”Men hur ska det bli med glöggen för er nu, har gjort tre flaskor som jag har här i skafferiet”, sa Gunnar.
”Jag köpte glögg häromdan”.
”Köpte? Häromdan?”, sa Gunnar.
”Ja, jo, men din är så klart mycket bättre. Men du, jag måste lägga på nu, det är en del att dona med, men jag ringer på julafton.”
”Det behövs inte.”
”Men det gör jag ändå, god jul, så länge”, sa Johan.
”God jul”, sa Gunnar.
Jul är för barnen, inte för gamla gubbar som han själv, tänkte Gunnar och steg upp ur sängen. Han drog på sig kläderna över långkalsonger och undertröjan som han sovit i och satte raggsockefötterna i innetofflorna. Gunnar noterade att han snart skulle behöva göra ännu ett hål på livremmen, han hade aldrig varit särskilt rund om magen, men nu började han verkligen bli en skinntorr gubbe.
Sista vedträet hade brunnit upp under natten och kylan utifrån hade börjat ta över i huset. Han gick in i köket, tände ett ljus och gick fram till köksspisen. Han langade in ett par vedträn och lite björkbark och drog en tändsticka och kastade in. Gunnar kunde givetvis ha tänt några av lamporna i köket, men han föredrog att börja dagen så här. Han kunde även ha dragit på elelementen och sluppit kylan helt och hållet. Men nu det var så här han ville ha det.
Gunnar satte på en kanna med kokkaffe på vedspisen och slog på radion och P4. Barnastämmor sjöng Nu tändas tusen juleljus. Han drog fram en köksstol och satte sig tillrätta framför köksspisen.
När krigstrummorna hade mullrat som mest i Europa hade han gift sig med Sara, bosatt sig i Lammhult, fått sonen Johan och utbildat sig på den statliga fiskeriskolan i den närliggande byn Nilsboda, och sedan blivit kvar där som instruktör för att utbilda nya elever. Sara hade drömmar om städer, inte om någon liten by inne i en skog som ingen hört talas om. Så hon ställde honom ett ultimatum, antagligen flyttade hon med honom till Jönköping och skaffade sig ett jobb där, eller så skiljde de sig och hon flyttade dit ändå. Gunnar kunde inte tänka sig att lämna sjöarna, skogarna och naturen, så de skiljde sig. Han flyttade från lägenheten i Lammhult till Nilsboda och det röda lilla huset vid dammen, och hon till Jönköping, och tog sonen med sig. Sara började jobba på ett kontor och blev kvar på samma ställe livet ut. Varje sommar fram till han blev helt vuxen och fick en egen familj, tillbringade Johan den hos sin far. Men det var länge sedan nu. Sara gifte aldrig om sig och dog av en hjärtattack när hon endast var femtio år gammal.
Gunnar blev kvar i sitt hus vid dammen. Favorittiden på året var när näckrosorna blommar, och genom åren hade han hjälpt dem på traven genom att se till att de fick de bästa förutsättningarna, och han planterade in nya arter. Samlingen av näckrosor skulle fått målaren Claude Monet att tappa hakan, eller i alla fall, att fatta penseln. Här fanns de vanliga svenska arterna, men även den sällsynta röda varianten av Nymphaea alba, och många andra. När de blommade var det som en konstnärspalett som flutit ut i vattnet. Den tidigare namnlösa dammen kallades numera Näckrosdammen, och det tänkte Gunnar på med stolthet. Något spår lämnar man efter sig i alla fall.
Kaffet kokade och han hällde upp en kopp. På radion pratade en man med mycket långsam röst, som om den arla morgontimmen krävde en försiktighet över hur orden framfördes. Han satt sig ned vid köksbordet och tittade ut. Snötäcket återspeglade det lilla ljus som fanns, och han kunde se sin egen spegelbild som ett spöke i fönstret. Han såg trött ut, och det vita håret stod ut åt alla håll och kanter som om det levde sitt eget liv där uppe på huvudet. Utanför kunde han se de nästan översnöade spåren efter en hare som hoppat förbi huset under natten. Gunnar tänkte att han skulle skotta gården sen, när solen kommit upp.
Efter att ha druckit en kopp med kaffe och hällt upp ännu en gick han in i vardagsrummet och ögnade igenom den fulla bokhyllan. Han plockade fram en vältummad bok och satt sig ned och läste en stund i köket.
Ett par timmar senare ställde han tillbaka boken, gick in på toaletten och kammade håret, tog på sig ytterkläderna och gick ut. Solen hade till slut orkat ta sig upp över trädtopparna, men det var inte mycket ljus som den tyade med att sprida genom de mörka molnen. I går, innan han hade pratat med Johan, hade han planerat att skotta så att hans bil kunde köra ända fram till huset. Nu skulle sonen inte komma, så det fick räcka med att skotta upp en stig till brevlådan och vägen.
Gunnar såg upp mot taknocken. Längst upp bodde det en ekorre, som hade flyttat in där förra våren. Nu fick den honom att tänka på Kalle, Olles pojk, som brukade komma förbi när han var mindre. Han hade gillat att höra om sådana saker. Om djuren och naturen, och han var nog nästan lika fascinerad av näckrosorna som Gunnar. Flera gånger hade han sett pojken stå och titta ut över dammen lutandes mot cykeln, för att sedan efter en stund trampa vidare.
Om Kalle hade kommit förbi nu, hade han berättat, att där under taknocken bodde en ekorre. Men det var länge sedan pojken kom förbi, och han var ju en ung man nuförtiden, flyttat från byn, till Jönköping av alla ställen. Där man kunde ramla ihop av en hjärtattack när som helst. Men om han kände pojken rätt så skulle han inte bli kvar länge i den där stan. Han skulle flytta till något bättre. Kanske var han nere i byn under julen, och hälsade på sin far, Olle. Fast Kalle brydde sig nog inte om en ekorre längre, näckrosorna i dammen eller om Gunnar heller för delen.
Gunnar tog tag i snöskyffeln och satte igång.
En timme senare betraktade han sitt dagsverke, en smal men tillräckligt stor gång från huset till brevlådan, det fick bli bra så. I morgon skulle han behöva skotta igen, om han orkade, snön hade redan börjat att ramla ned från himlen.
Gunnar hade tagit av sig ytterkläderna, hängt upp sina blöta och svettiga kläder inne på toaletten och satt i långkalsonger och undertröja i det varma köket. Han åt sill direkt ur burken och till det ett kokt ägg. Men han hade ingen matlust, han hade bara fått ned ett par sillabitar och halva ägget. Sitta ensam över julen. Skulle han verkligen göra det? Han visste inte hur det var med den andra gubbarna i byn, de som bodde närmast, både Arne och Erik var både skröpligare och äldre än han var. Skulle de vara ensamma i jul de också?
Arne bodde närmast, några hundra meter ut från byn. Han var sliten och knappt ute längre efter senaste stroken. Stroken hade förlamat större delen av ansiktet och satt sig på talet. Arne var en surgubbe. Någonstans tidigt i livet hade det härsknat till sig för Arne, och sedan hade det växt, som dåliga saker ofta gör, så att han till slut var helt omöjlig att ha att göra med. Gunnar antog att det var obesvarad kärlek, eller förlust av kärlek, men ingen i byn verkade veta grundorsaken. Han var surgubben, och så var det med det.
Gunnar brukade gå över till Arne efter att brevbäraren varit förbi, och om det låg någon post i Arnes brevlåda så tog han den och knackade på, och allt som oftast fick han en utskällning, om Arne hade ork till det.
”Gafanga! Hagetott en funga!”. Brukade Arne ungefär skrika åt honom från kökssoffan när han steg in.
”Men va trevligt att höra”, kunde Gunnar svara.
”Gafuah!”
”Ja, det knallar och går, och snön den faller, önska dej en trevlig dag, så ses vi snart igen, hälsa den söta sköterskan när hon kommer.”
”Koghh!”
Nedåt byn, mot kyrkan till, där bodde Erik. Kanske åttahundra meter dit. Det var Eriks sågverk som låg bredvid Gunnars näckrosdamm. Den kortväxte Erik, som alltid bar keps, hade varit en riktigt kraftkarl, snickare med egen såg, och ett snickeri där han hållit på med finsnickerier, eller snickarglädje som man sa. Erik var nu åttiosju och kraften hade lämnat hans kropp. Det var fem år sedan han sågade sina sista plankor, till frun Iris kista. Gunnar hade hjälpt till tillsammans med några av de andra karlarna i byn, burit plankorna från sågen till Eriks snickarverkstad, och sedan hade de suttit där i verkstan och hållit Erik sällskap medan han med tårar i ögonen snickrade ihop den finaste kista som han förmådde. De hade alla hjälpts åt med att sandpappra kistan när den var klar. Efter att begravningsentreprenören Filipsson hämtat upp kistan hade Erik inte satt en fot i snickeriet.
Det var ett tag sedan Gunnar varit och hälsat på, det hade bara blivit så, och det var nog dags att lägga en visit. Åttahundra meter, det skulle han rå med trots snöovädret. Han lyfte upp telefonen för att ringa Erik, men linjen var död, ett offer för den argsinte kung Bore. Jaha, då får det bli ett besök på vinst och förlust, tänkte Gunnar, om inte annat, för att se om Erik lever.
Han reste sig upp och tog en av glöggflaskorna från skafferiet. Etiketten med ”God jul”, som han omsorgsfullt skrivit på en bit kartong och satt fast med ett snöre på flaskan för några veckor sedan, med tanken att ha med den till sonens julfirande, fick sitta kvar.
”Någon nytta ska du väl komma till”, sa han till flaskan och gick in i sängkammaren för att klä på sig igen.
Pohlman hade fått rätt, redigt rackigt väder, tänkte Gunnar, drog på sig vantarna och stoppade glöggflaskan i rockfickan. Bilen kunde han inte ta, den stod insnöad i garaget, så det fick bli sparkstöttingen. Som tur var hade han ställt den under altanen tidigare, så han behövde inte gräva fram den.
Gunnar puttade sparkstöttingen framför sig på den gång som han tidigare skottat upp, det låg redan flera centimeter snö på den. Uppe på vägen var det säkert en decimeter nysnö sedan plogen varit förbi. Som tur var, i alla fall för honom, men inte för eventuella bilar som var ute, så var det inte sandat, det vill säga, bra glid för sparkstöttingen.
Till en början gick allt bra, men när han precis hade passerat den plats där sågverket borde vara, började han bli osäker på var vägen egentligen befann sig. Gunnar såg knappt en meter framför sig, och blåsten gjorde att det ven i öronen på honom. Han stannade upp och försökte räkna ut hur han skulle ta sig vidare. Vägen som han gått tusentals gånger kändes för honom nu som helt okänd, och han kunde likväl ha stått på ett isflak i Arktis. Framför sig såg han bara vitt och ansiktet började kännas stelt av kylan.
Varför skulle han ge sig ut i det här vädret, tänkte Gunnar. Det var ingen idé att vända, han borde ha kommit mer än halvvägs, och snart skulle det bära utför, en kort backe ned, om han bara kunde förstå var vägen gick. Han blundade och försökte tänka sig var han var någonstans, och vart han skulle, och en liten svag inre karta växte fram. Han var kvar på vägen, så mycket visste han, och kanten till vägen borde ha en snövall efter skottningen, som om han bara höll till höger för att hitta den så borde allt gå bra. Så han höll till höger och förde sparkstöttingen framför sig och tog några steg i taget, och efter en stund så mötte han snövallen, rätade upp sparkstöttingen så att han hade vallen som riktmärke vid sidan om och började att sparka sig framåt.
När Gunnar kände sig trygg och fått upp farten kom en bil körande rakt mot honom, han såg lyktorna komma i snabb fart. Han hann inte att tänka och kastade sig åt sidan med sparkstöttingen. Gunnar körde in i snövallen och han själv for över och ramlade ned i diket. Bilen körde vidare, den hade aldrig sett honom.
”Åh herregud, vilken dåre”. Han låg stilla en stund och kände efter i kroppen, allt verkade helt, men armbågen som åkt först ned i diket ömmade något. Nu gällde det att komma på benen igen så att han inte blev liggande här, då skulle de inte hitta honom förrän till våren när det växte snödroppar ur munnen på honom. Dikena kring vägen var ganska djupa och vinden och snön gjorde det inte lättare att ta sig upp igen.
Det tog sin tid, men till slut stod han på vägen, och sparkstöttingen hade klarat sig utan några skråmor. Nu använde han sparken endast som stöd och han tog försiktiga steg framåt. Både vinden och snön började avta, och när han äntligen stod framför Eriks hus, där röken slingrade sig ut från skorstenen, så var det nästan vindstilla och bara några enstaka flingor föll från himlen, som om kung Bore blivit på bra humör igen.
”Hallå!”. Gunnar steg in utan att knacka på. Värmen omfamnade honom som en gammal vän. Vid köksbordet satt Erik med en kopp kaffe, han höjde på ögonbrynen när han fick syn på Gunnar. I fönstret stod en adventsljusstake och en hyacint som blivit så hög att den när som helst skulle knäckas under sin egen tyngd. Erik hade på sig ett par slitna långkalsonger och en gammal röd hellyhansen, på huvudet hade han sin keps.
”Skulle du komma i dag? Jag har visst inte mycket till minne kvar”, sa Erik och gned ögonen med baksidan av handen.
”Nej, jag fick bara för mej att komma över”, sa Gunnar och tog av sig kängorna.
”Jag har ju inte ens klätt mej.”
”Det är ju knappast dambesök”, sa Gunnar.
”Men hur ser du ut karl, du är ju som en vandrade snögubbe, sa Erik och reste på sig.
”Sitt kvar du”, sa Gunnar.
”Det är nog du som behöver sitta. Gå ut i det här rackiga vädret. Jag ska ta fram några galgar så att du kan ta av dej dom där blöta kläderna, vi hänger dom över spisen”.
”Jag tog med mej den här”, sa Gunnar och räckte fram glöggflaskan.
”Glögg, jaha det blir bra. Men vi behöver nog spetsa den lite, tror du inte?”
”Jo, det är möjligt”. Gunnar tog av sig kläderna och hängde upp dem, och efter en stund så satt de där båda två i långkalsonger vid köksbordet. Gunnar pillade på adventsljusstaken som Erik hade i fönstret.
”Så du har julpyntat.”
”Jo, det piggar upp lite. Dottern kommer och hämtar mej i morgon, ska in till stan och fira jul”.
Erik satte på en gryta på spisen och hällde i hela flaskan med glögg.
”Jag har inga russin”, sa Erik.
”Det behövs inte.”
”Inga mandlar heller.”
”Det klarar vi oss utan.”
”Men starkt, det har jag”, sa Erik och plockade fram en flaska Grönstedt från någon gömma i skafferiet och ställer fram den på köksbordet.
”Gömmer du spriten fortfarande?”
”Gammal vana”, sa Erik.
Iris hade inte varit glad i att karlarna drack starkt. Vad Gunnar visste så hade inte Erik några problem med spriten i sig, men hans Iris hade växt upp i ett religiöst hem i nykterhetsrörelsen vagga Rydaholm, så hon hade med sig att alkoholen var ond. Så gubbarna hade fått smussla med spriten hemma hos dem.
”Hur klarar du dej?”, sa Gunnar.
”Jo då, dagarna dom går, man vänjer sej, men det vet ju du.”
Erik satte fram två kaffekoppar med glögg och de hällde i varsin skvätt från grönstedten.
”Det där värmde gott”, sa Gunnar.
”Men vad fick dej att ge dej ut i det här ovädret”, sa Erik.
”Det blev lite tomt där hemma, tror jag”, sa Gunnar.
De båda männen sörplade i sig glöggen.
Gunnar pillade på adventsljusstaken igen.
”Du, har du sett till Kalle, Olles pojk?”, sa Gunnar.
”Han har ju flyttat hemifrån, han är stora karln nu.”
”Jo, men jag tänkte…. ”. Gunnar tittade ut genom fönstret. När solen nu tittade fram såg trädgården ut som ett julkort av Jenny Nyström, det var bara en tomte som saknades.
Gunnar fyllde på deras koppar med mer glögg. Och de satt så, pratade lite fram och tillbaka, var tysta en stund och pratade igen. Till slut hade de hällt upp det sista från glöggen i kopparna.
”Du, Gunnar, jag vet inte varför jag sa så, men dottern, hon kommer inte. Dom är på Kanarieöarna.”
”Jaha. Då blir du själv här, som jag”.
”Ja, fast två ensamma blir inte ensamma tillsammans”, sa Erik.
”Ska vi ta oss till körkan på julottan på juldan?”, sa Gunnar.
”Ha inte varit där sen Iris gick bort, det va hon som va den körkliga, men om väder och vind tillåter, så ja, det skulle jag tycka om”, sa Erik.
”Det skålar vi för”, sa Gunnar.
”Skål för gubbarna”, sa Erik och så hällde de i sig det sista av glöggen
”Nej, nu ska jag ta mej hemåt”, sa Gunnar och reste sig upp. ”God jul då”, sa han och sträckte fram näven.
”Äsch”, sa Erik, tog ett steg fram och kramade om Gunnar. ”Tack för att du kom”.
Hemfärden blev helt utan dramatik. När Gunnar var framme vid huset, såg han hur ekorren kilade upp längs husknuten. När han kommit in letade han reda på en påse med hasselnötter, hällde upp dem i en skål och ställde ut den på räcket vid förstubron. Efter det tog han ned adventsljusstakarna från vinden, satte ut dem i fönstren. I köket hängde han upp en något skamfilad orange julstjärna, men han tyckte att den lyste fint. Sedan satt han sig ned vid köksbordet, efter att han hade satt på elementen runt om i huset. Han tryckte på radion och i skimret från julbelysningen så letade han reda på korsordet i gårdagens tidning och fattade pennan.
Strax efter klockan elva nästa dag knackade det på dörren. Det var Kalle, Olles pojke, som stod där i en gammal militärjacka, höga kängor och mösslös med svart hår som spretade åt alla möjliga håll. Senaste gången han hade träffat honom hade håret varit blått och stått rakt upp.
”God jul Gunnar!”, sa Kalle och gav Gunnar en kram.
”Det var då en överraskning, stig på!”. Pojken, som blivit en man, och var nästan huvudet längre än Gunnar, hade ett paket under armen.
De båda satte sig ned vid köksbordet.
”Vad fint du har det här”, sa Kalle och tittade på julstjärnan i fönstret.
”Men en dag som denna så borde vi sitta i finrummet”, sa Gunnar.
”Äsch, det är ju bara jag”, sa Kalle, och räckte över paketet, ”God jul”.
”Men jag har inget till dej”, sa Gunnar. ”Jag tänkte inte att…”. Han såg sig om i rummet.
”Det behövs verkligen inte, och egentligen är det här till oss båda”, sa Kalle.
”Vill du ha glögg?”, sa Gunnar och reste på sig.
”Din hemmagjorda? Vill inget hellre”, sa Kalle.
Gunnar öppnade upp paketet, det var ett pussel på tusen bitar och motivet var en av Claude Monets näckrosmålningar. Han kände att en tår började att tränga sig på i ögonvrån.
”Jag köpte det på Louisiana. Tänkte på dej när jag såg näckrosorna. Fast din damm är finare än Monets. Vill du att vi ska lägga pusslet nu?”, sa Kalle.
”Ja, om du hinner”, sa Gunnar och tog upp en näsduk och torkade av sig om ögonen.
”Så klart jag hinner”, sa Kalle.
”Ja, då måste vi gå in i finrummet ändå, vi måste ha ett bord att lägga på. Köksbordet duger inte”.
Kalle tog deras glöggmuggar och Gunnar tog pusslet och de gick in och satte sig vid det stora bordet i finrummet. Gunnar öppnade kartongen, tog upp en första bit och ögnade den.
”Vill du följa med mej och Erik till julottan imorgon?”, sa Gunnar.
”Till kyrkan?”, sa Kalle.
”Ja, vi tänkte att det kunde vara trevligt, ska se om jag kan få med mej surgubben Arne också, jag kan köra honom på sparken”, sa Gunnar.
”Om det är det som du vill, så följer jag gärna med”, sa Kalle.
”Nånstans ska man börja”, sa Gunnar och la ut den första pusselbiten mitt på bordet.
Av Mikael Schirén 2019.
Tack till Marianne Soronen för feedback och uppmuntran och Marita Schirén för den småländska expertisen. Och givetvis, ett stort tack till alla gubbarna och gummorna under min uppväxt, ni ligger alla i jorden sedan länge, men jag har er för alltid med mig i mitt hjärta.
God jul!
Målningen är av Claude Monet