En dikt skriven med inspiration från Döderhultarns Självporträtt (bild ovan).
Den mörka myllans
minnen
Dess landskap, dess skogar, dess röda gårdar, dess människor, dess händer
När jag återkommer
Fukten i andetagen,
tar mig ned
Ser åter dem som befolkade
grusvägarna, fälten, sågarna, husen, trädgårdarna, köken
Männen drack kaffe
på sköra fat,
med grova händer
Sju, åtta ibland nio
och halv fingrar
Aldrig tio
Små spröda drömmar,
som maldes
av de tänder som återstod
Kvinnorna krokiga,
något i skuggan,
alltid beredda
på en påtår
Förvaltade det som jorden gav
i burkar med handskrivna etiketter
Vid höhässjningen,
sida vid sida
med männen
Så ock på kyrkbänken
Den trygga tystnaden
endast avbruten
av väggurets strävan
Sista hästen stupade i gruset
vid lanthandeln
Gustav grät,
höll kraken hårt
Sågen har stannat,
växt in i landskapet
Och landskapet,
det har
växt in i mig.
