Sandra stod utanför sjukrummet med handen hårt sluten kring handtaget till den stängda dörren, och hon såg sig snabbt omkring. I korridoren passerade två sjuksköterskor med klapprande steg och fladdrande kläder. En man i vit rock tittade ut från ett rum, ropade ett namn, en av sjuksköterskorna vände sig om och skyndade mot honom. Ett larm kom från ett rum längre bort. Hon hade tänkt sig miljön som lugnare.
Hon tryckte ned handtaget, steg in i rummet och stängde dörren bakom sig. Ljuden försvann och nya började långsamt framträda, ett digitalt tickande, något som lät som tillgjorda höga andetag. Ljuden av någon som inte kan leva för egen maskin.
Det fanns två sängar, en var tom. Bredvid den tomma sängen stod ett nattduksbord med en vas vissna blommor. En gerbera i buketten hade tappat alla sina blad, men alla fallna blad var bortstädade. Sängen var stramt bäddad och hon tänkte, att om hon släppt ett mynt på den, hade det studsat ett par gånger innan det lagt sig stilla på sängen.
Kvällssolen gav rummet ett skimmer, om inte så länge till skulle den försvinna bakom höghusen. På väggen vid den tomma sängen hängde en tavla i en enkel träram. Sandra kände vagt igen motivet - en kvinnogestalt låg på ett fält, halvt upprest, bortvänd mot ett hus bortom fältet.
I den andra sängen låg han. På hans vägg fanns ingen tavla. På en monitor bredvid sängen reproducerades hans hjärtslag i jämna mönster, och det digitala tickandet verkade komma från den. Över munnen hade han en mask, och röret som ledde från den gick till en maskin som andades åt honom. Maskinernas tysta repetitiva ljud gav rummet en rytm, en fridfull musik. Kvällssolen spelade i hans ansikte.
Hon gick fram till sängen, la sin hand mot hans kind och kände den korta skäggstubben som åstadkom behagliga rysningar i hennes kropp. En mapp med några papper hängde vid sängänden, hon tog upp den och tittade igenom den, men förstod väldigt lite. Vid fönstret stod ett par stolar, och hon hämtade den ena och ställde den bredvid sängen. Sandra satte sig, ställde ned sin svarta handväska på golvet, slätade ut sin ljusa blommiga klänning mot låren och tog hans hand i sin.
– Mattias, sa Sandra. Min Mattias. Hon tryckte hans hand hårt. Maskinerna tickade på.
En tår började växa i ögonvrån och efter en stund var den så stor att den lämnade sin plats och rann ned för hennes ansikte. Den stannade lite tveksamt vid den rosamålade överläppen, för att efter en kort stund fortsätta längs med amorbågen. Sedan en skyndsam färd ned mot hakan, där hon torkade bort den mot handryggen. Då kände hon att något ändrats i rummet, och hon såg upp.
En kvinna stod och tittade på henne. Hon hade på sig en ljusgul skjorta med ett rött kors över bröstet och jeans.
– Vem är ni? Sa kvinnan som tog två steg mot henne och stannade. Sandra tyckte att kvinnans röst kändes hård.
Sandra drog sig till minnes en artikel som hon läst om frivilliga från Röda korset som besökte sjuka på sjukhuset och försökte göra deras liv bättre när sjukvården inte hade resurser till det själva. Kvinnan måste vara en av dem. Hennes mörkblonda hår hade slingor av grått och små samlingar av rynkor utgick från ögonvrårna och runt läpparna. Ansiktet såg tungt ut.
– Jag... jag heter Sandra, jag... hon tog snabbt upp handen och la den mot munnen
– Jag var... är, hans flickvän, sa hon och tryckte till om Mattias hand med sin.
– Flickvän? Kvinnan tog två steg till in i rummet.
– Ja, jag har inte varit här på besök tidigare, bara på akuten, när det hände, det har känts för jobbigt. Jag… jag saknar honom så mycket. Sandra sänkte ned sitt huvud och tittade mot golvet.
– Jag förstår, sa kvinnan och gick fram till den tomma sängen och tog vasen med de gamla blommorna. Jag är snart tillbaka, ska bara göra med mig av med dom här.
Så snart kvinnan hade lämnat rummet tog hon sin handväska och gick mot dörren. Hon vände sig om och tittade på Mattias en kort stund och just då kom kvinnan tillbaka in i rummet igen.
– Du ska väl inte gå? Sa kvinnan, och stannade upp framför henne. Nu fanns det en mjukhet i rösten.
– Nej, jag bara... sa Sandra och gick bort och ställde sig vid fönstret och tittade ut.
– Vi skulle förlova oss. Och så hände olyckan, och så blev det så här, sa Sandra och nickade försiktigt mot hans kropp i sängen.
– Hur träffades ni? Sa kvinnan och satte sig på en pall på andra sidan av Mattias säng.
Sandra gick fram och satte sig på stolen igen.
– Det var för lite mer än ett år sedan, jag var på en fest hemma hos en kompis, hon hade sagt att det skulle komma några andra bekanta, några som jag kanske inte har träffat innan. Jag var lite nervös för det, jag har inte så lätt för nya människor. Sandra skrattade till lite kort, hon kände att hennes kinder hettade och att händerna kändes svettiga. Hon plockade upp ett läppstift och en liten spegel ur handväskan, bättrade på läpparna och såg på sig själv i spegeln. Hon la tillbaka allt i väskan igen. Kvinnan betraktade Sandras sminkande under tystnad.
– Jag var där först av alla. Jag tycker att det är lättare då, när man kommer till ett rum och det är fullt av okända, så är det som om jag bara vill gå igen.
– Jag förstår vad du menar, sa kvinnan.
– Han kom dit med en tjejkompis. Jag fick först intrycket att de var tillsammans, men så var det inte. När han såg på mig med sina bruna ögon och presenterade sig, så fick jag inte ut ett ord. Så min kompis Stina presenterade mig istället. Sandra reste sig upp, gick bort mot fönstret och tittade ut. Solens sista strålar letade sig fram mellan de höga husen och några hundra meter bort, framför ett höghus, låg en lekpark. Ett ensamt barn satt i en gunga, långsamt gungande fram och tillbaka. Sandra tänkte att barnet såg ensamt ut, att det inte är meningen att ett barn ska sitt ensam i en lekpark.
– Men han tyckte inte att jag var konstig eller så, trots det. Och efter att jag druckit något glas vin till, så tog jag mod till mig och började prata med honom. Och han berättade om att han gick på KTH och läste till ingenjör… och sedan överöste han mig med frågor. Mattias har aldrig tyckt om att berätta om sig själv, han vill hellre höra om andra.
Utanför fönstret kom en vuxen gestalt fram till barnet vid lekplatsen och räckte ut sin hand, barnet hoppade ned från gungan, tog den framsträcka handen och de gick tillsammans därifrån. Gungan fortsatte att gunga fram och tillbaka. Sandra vände sig tillbaka mot rummet och lutade sig mot fönstret. Fönsterglaset kändes svalt mot ryggen.
– Han fick mig att tycka att jag var intressant på ett sätt som jag aldrig känt mig förut. Vi pratade länge, och efter någon timme eller så var jag tvungen att fråga om tjejen han kommit med, om det var hans flickvän, och han skrattade. Han berättade att han och Malin känt varandra i många år, sedan gymnasiet, men de hade aldrig varit tillsammans.
En sjuksköterska tittade in genom dörren, nickade igenkännande till kvinnan i Röda kors-skjortan, och slängde en snabb frågande blick på Sandra innan hon stängde dörren igen.
Sandra gick fram och satte sig på stolen vid sängen. Hon drog med händerna över klänningstyget på låren och tittade på monitorn med Mattias hjärtslag.
– Blev ni tillsammans där på festen? Sa kvinnan och lutade sig framåt på stolen.
– Nej, så fort gick det inte, men nästan. Sandra böjde sig ned mot Mattias, som om hon tänkt kyssa honom, men stannade till och rätade på sig igen. Hon la sin hand mot hans hår och förde fingrarna genom det.
– Vi bytte nummer på festen, han ringde mig redan dagen efter och frågade om vi kunde ses för en fika. Någon annan kanske skulle tycka att han var lite väl ivrig, men det kändes helt rätt. Sandra tog bort sin hand från Mattias huvud och la den i sitt knä.
– Efter en månad så sa jag upp mitt andrahandskontrakt och flyttade in hos Mattias. Vi var så förälskade.
Ett par nya tårar rann ned över Sandras ansikte. Kvinnan reste sig upp, gick runt sängen fram till Sandra och räckte henne ett paket med pappersnäsdukar. Hon la sin hand lätt på hennes axel, och stod så en stund.
Kvinnan gick fram till tavlan som hängde på väggen.
– Jag gillar verkligen den här. Finns något hoppfullt med kvinnan som blickar bort mot sitt hus. Känner du till motivet, sa kvinnan och tittade mot Sandra.
– Det är en kopia av en känd tavla, tror jag, sa Sandra.
– Ja, originalet är det inte. Men jag gillar den ändå, tycker att den som målat av den har fångat allt det som finns i den ursprungliga tavlan. Den är gjord av en amerikansk konstnär på fyrtiotalet och den kallades för Kristinas värld. Kvinnan, Kristina, var förlamad, och konstnären bodde granne med henne. Kristina vägrade använda rullstol eller andra hjälpmedel, så hon tog sig fram genom att dra sig själv framåt på marken. Fast modellen var konstnärens fru, det var inte den riktiga Kristina, sa kvinnan och rörde vid tavlan.
– För mig berättar tavlan om hopp, om att de begränsningar som vi föds med inte behöver bestämma vilka vi är, eller ska bli, sa kvinnan och tog ett steg tillbaka.
– När den ställdes ut första gången var det inte många som uppskattade den, men en av de ansvariga för Moderna museet i New York såg värdet i den och köpte in den. Nu betraktas den som en av de viktigaste tavlorna från sin tid. Så viktig att huset som finns i bakgrunden har köpts in av en stiftelse och återställts på utsidan så att det ska se ut som på tavlan. I dag är huset ett konstmuseum.
– Vad du kan mycket om konst, sa Sandra som hade ställt sig bredvid kvinnan för att titta på tavlan.
– Jag har mycket tid över numera, jag är förtidspensionerad, sa kvinnan och gick tillbaka och satte sig på pallen vid sängen. Först nu märkte Sandra att det inte var helt lätt för kvinnan att sätta sig ned.
– Ni var lyckliga tillsammans, sa kvinnan och tittade på Sandra.
Sandra gick och ställde sig vid fönstret igen. Det var inte mycket kvar av kvällssolen. Gungan vid lekplatsen var stilla.
– Ja det var vi verkligen. Det kändes som om förälskelsen aldrig gick över. Vi hade så mycket planer och så mycket som vi ville göra. Och så hände olyckan. Sandra lutade pannan mot fönstret.
– Påkörd vid ett övergångsställe. Och nu, koma. Han kommer nog aldrig att vakna upp igen. Sandra vände sig om och tittade på Mattias med ögonen till bredden fyllda av tårar.
– Han kommer aldrig att vakna igen, sa kvinnan. Jag talade med läkaren i går, vi har bestämt att man ska sluta med de livsuppehållande åtgärderna, det här tillståndet är en plåga för oss alla, inte minst Mattias. Kvinnan torkade snabbt bort ett par tårar i ögonvrårna.
– Vi? Hur kan du bestämma över hans liv? Sandra tog några snabba steg mot kvinnan.
– För att jag är hans mor, sa kvinnan och la sin hand mot hans kind. Sandra backade tillbaka mot fönstret, tickandet från maskinen kändes som om det borrade sig in i hennes huvud.
– Det var jag som satt bakom ratten när olyckan hände, sa kvinnan. Mattias satt bredvid mig när jag tappade kontrollen över bilen. När jag vaknade till efter krocken kunde jag se hans kropp ligga utanför bilen, han hade slungats ut genom bilfönstret. Jag kommer aldrig kommer över det som hände, men jag har accepterat det, sa kvinnan och reste på sig.
– Men då vet du, att jag… Sandra var helt vit i ansiktet.
– Ja, jag vet att det du har berättat för mig inte är sant. Men det gör inget. Tvärtom, jag älskar din berättelse om honom.
Sandra plockade upp sin handväska och gick snabbt mot dörren.
– Snälla, stanna, sa kvinnan och tog tag i Sandras arm.
Sandra försökte slita sig fri, men kvinnans grepp om hennes arm var för hårt. Kvinnan la sina armar om henne, och Sandra slappande av.
Utanför lyser en ensam lykta upp lekplatsen mellan husen, en man som är ute och går med sin hund stannar till vid lyktan och tittar upp mot sjukhuset. I fönstret ser han två gestalter som håller om varandra, han ler och går sedan vidare.
