Det var tidigt nittiotal och jag var ny i Stockholm. Lätt förvirrad över var jag hörde hemma någonstans rörde jag mig relativt friktionsfritt mellan stadsdelarna (jag insåg inte att man skulle ha ”sin” stadsdel, och hålla sig där). Någonstans vid den tiden snöade jag in på Bodil Malmsten, troligen efter att jag lånat en av hennes diktsamlingar på Stadsbiblioteket och läste den på Café Ritorno. Det var titeln som lockat mig - ”Ett bloss för Bodil Malmsten”. Som storrökare sökte jag mig till likasinnade (jodå, även Per Hagmans Cigarett hamnade snabbt i min ägo när den kom).  Jag var lättfångad.

Någonstans då när jag stjälpte i mig kaffe, rökte och läste hennes dikter så växte en besatthet i mig. Jag läste allt av henne som jag kunde hitta, för att sedan läsa allt om hennes person som var tillgängligt. Det var inga mängder. Men det ledde till att jag under ett halvårs tid hängde mycket runt Fältöversten (Fältan) och Karlaplan. För det var där hon bodde.

Det fanns något vardagligt stort i hennes dikter. En enkelhet. Riktiga människor. Som

Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött Hon gick bort i strumpor med sömmar

(Ett bloss för moster Lillie, Bodil Malmsten 1987)

Jag gick rastlöst runt bland butikerna på Fältöversten. Gick varv efter varv runt Karlaplan. Drack mängder av kaffe på Kafé Oscars. Jag försökte se på människorna med Bodils ögon, krafsade ned ord på ord i anteckningsböcker, på servetter, på baksidan av ett reklamblad om hjulbyte. Men det blev bara lösa ord.

Jag visste inte vad jag skulle göra den dag jag fick syn på Bodil Malmsten. Jag visste bara att jag behövde se henne. Men som stalker var jag ett misslyckande. Jag fick aldrig se henne där och då. Men jag såg den värld som hon rörde sig i. Hennes diktarvardag rörde sig runt dessa kvarter. Det är mycket möjligt att jag såg henne, att hon var en av dessa vanliga som rörde sig i stan, och att jag hade svårt att inse att hon också var en av dem. Någon vars ena skosnöre gått upp, någon som gick mot rött, någon som plötsligt stannade upp för att försöka komma på var det var som man skulle handla på ICA, någon som hade en dålig hårdag, någon som hade en lös tråd i kappan.

Bodil Malmsten var nog min sista ungdomsbesatthet. Jag slutade åka till Karlaplan. Men jag fortsatte att läsa hennes texter. Dikterna, romanerna, krönikorna, loggböckerna. Allt fann jag inte fantastiskt, men aldrig onödigt.

Jag har fortfarande problem med att hitta vilken stadsdel i Stockholm som är min.