Hopp, misströstan, kaffe

I helgen var jag i Växjö och passade på att gå på Kronobergs bokmässa. Det finns något både härligt och lite sorgligt med dessa små bokmässorna som finns i varje stad med kulturella ambitioner.
   Det sorgliga består oftast i de hoppfulla blickarna hos främst egenförläggare, som efter några timmars försök till uppmärksamhet till det egna verket, tappar sugen och istället ägnar sig åt seriöst kaffedrickande, ofta ackompanjerat med att äta upp det egna godiset som man lagt upp i en tillitsfull skål för att locka människor till sitt bord.
   Den gamla fanzinisten i mig älskar att man i dag, med ganska små medel, kan trycka upp sin egen bok och sedan sätta sig vid ett bord, lägga på en duk, stapla upp sina böcker  på ett adekvat vis och hoppas på det bästa. Oftast är böckerna som egenutgivare publicerar tyvärr inget vidare, men jag älskar att de existerar. Att man kan uppfylla den där drömmen om att få ut sin bok som man slitit så hårt med, trots att förlagen har ratat frukten av ens hjärtas slit. Det finns något fint i det (sedan att många egenutgivare borde ha använt sig av lektörer, formgivare och korrekturläsare, kan vi hoppa över just nu).
   Varje lokal bokmässa med självaktning har givetvis sin regionala privatspanare som ”avslöjat” sanningen kring palmemordet och utredningen kring det, och en sådan fanns givetvis även på plats här i Växjö.
   Bland föredragen som hölls kunde man bland annat lyssna på hur marknaden för illustratörer har ändrats från sjuttiotalet fram till idag, höra Anneli Jordahl berätta om bland annat sin senaste essäbok ”Orm med två huvuden” och Maria Küchen samtala om ”Rymdens alfabet”.
   Mitt bland föreningar för hemdräktens bevarande, civilspanare och chilenska exilförfattare så slog jag till med en prenumeration på förlaget Trombones fina serie med småhäften – Svavel, och snappade upp ett inbetalningskort för att gå med i Pär Lagerkvist samfundet. Hade lovat mig själv att inte köpa något denna gång, så att besöket ledde till att jag får böcker senare, ingick inte i löftet! Att gå bakom min egen rygg är något jag ägnar mitt alltför ofta åt.
   Hoppet med att dessa bokmässor finns, är att boken och läsningen av dem fortsätter, och alla de mängder av ideella krafter som finns, som trotsar allt vad som är inne och ute och bara fortsätter.