Det blå huset består av vinklar som jag inte förstår, som jag inte kan få ihop. Jag knackar på, ingen öppnar, men det hade jag inte heller väntat mig. Jag öppnar porten och stiger in. Det starka ljuset i hallen gör att det börjar att värka i ögonen. När ögonen vant sig ser jag att hallen följs av flera dörrar, alla helt olika.

Jag går in genom en dörr på måfå. Kommer direkt till en trappa som leder nedåt, och ljuset avtar när jag försiktigt går nedför trappan. Trappan avslutas i ett fyrkantigt rum. I mitten av rummet finns en golvbrunn, där det bubblar fram någon seg brun vätska. På väggarna rör sig skuggor av träd fram och tillbaka. En gestalt växer långsamt fram mellan skuggorna, dess arm sträcker sig mot mig genom rummet. Jag backar bort och skyndar mig upp för trappan. Jag kommer att återvända.
  Tillbaka i hallen tar jag en annan dörr. Jag möts av ett rum så stort att jag inte ser var det slutar. Jag befinner mig i en folkmassa, alla klädda i tjocka gammaldags vinterkläder. Jag fryser. Jag känner vagt igen Daniil Charms, han står och pratar med, vem är det nu, just det ja, Vladimir Sorokin. På golvet framför mig sitter Fjodor Dostojevskij och bygger ett högt torn med blå leksaksklossar. Vladimir Majakovskij stiger fram ur folkmassan och puttar omkull Dostojevskijs torn. Någon sätter sig bredvid Dostojevskij, det är Anton Tjechov.
  – Fedya, låt mig hjälpa dig, säger Tjechov och klappar Dostojevskij på kinden.
  I folkvimlet hittar jag dörren jag kom in genom, och går tillbaka.
  Det tredje rummet har en febril aktivitet. En kropp ligger på golvet, och människor är klädda i vita skyddskläder. En brottsplats, konstaterar jag. Nyfiket går jag fram mot kroppen och då vänder sig en av gestalterna emot mig.
  – Var har du dina skyddskläder? Du kan förstöra bevis, säger kvinnan.
  – Men jag …
  – Ut med dig, vi säger till när ni kan komma in. Hon pekar mot dörren.
  Nästa rum påminner mig om en lägenhet jag hyrde i närheten av Luxembourgträdgården i Paris. Det är en takvåning med synliga takbjälkar. Lägenheten badar i kvällssolen. En kvinna med en storblommig ljus klänning sitter vid matbordet, rynkorna kring ögonen bär spår av många skratt, men munnen bär berättelser av sorg. Framför kvinnan ligger en akvarellmålning som föreställer ett lantligt landskap runt en å, en man sitter på en filt, ler mot oss. En tår från kvinnan faller ned på målningen, och mannens ansikte löses upp. Jag lämnar rummet.
  En dörr kvar, jag öppnar den och går in.